Jag har bestämt mig för att skriva lite om min sjukdom här på bloggen. Det kanske inte är huvudämnet i en feel-good-blogg men även sjukdom är ju en del av vardagen för många och för mig är det viktigaste just nu att bli frisk och må bra och leva ett bra liv, feel-good helt enkelt, fast vissa saker kommer förmodligen att bli lite annorlunda mot förut.
Har förstått av många lider av denna sjukdom, läste en siffra att 59 miljoner människor i världen har diagnosticerad hypotyeros så man är inte ensam. Ändå känner man sig ganska ensam och vilsen i detta. Själv hade jag aldrig hört namnet Hypotyreos förrän läkaren berättade att det var det jag hade och det var det som gjorde att jag mådde så dåligt. Mycket osäkerhet kring vad som kommer att hända, mycket inre fokus på sig själv och hur man mår, frågor kring när man ska bli bättre, när det vänder, vad kan man förvänta sig, hur mår andra, hur hanterar andra denna sjukdom.
Förmodligen har jag haft sjukdomen länge. Jag har grav hypotyreos och tecken och symtom som tyder på det. Hypotyreos betyder brist på sköldhörtelhormon. Detta hormon reglerar bland annat ämnesomsättningen i varje cell i kroppen och brist på sköldkörtelhormon påverkar därför hela kroppen. Kroppen går på lågvarv, som en motor som får för lite bensin.
Vanliga symtom är enorm trötthet, frusenhet, svettningar, viktökning, yrsel, hjärtklappning, oro, ångest sömnlöshet, ont i leder, stelhet, svullna ögonlock, upprepade urinvägsinfektioner, torr hud, håravfall, ljuskänslighet, problem med ögonen, hörselproblem.
Nu i efterhand kan jag pricka av varenda liten symptom men då förstod jag inte vad det handlade om. Tänkte att jag var stressad och utarbetad bara. Det var ju tokmycket på jobbet och jag stressade som en liten iller. Och det är ett av problemen. Många av dessa symtom är desamma som vid utbrändhet, utmanningsstyndrom, gå in i väggen och liknande sjukdomar.
Jag hade själv alla tecken på utbrändhet. Men jag hade tur som kom till en fantastisk, kompetent och förstående läkare som för att utesluta andra sjukdomar också tog ett antal blodprover och ett av dessa visade på rubbningar av sköldkörteln.
Jag hade under flera års tid känt mig trött, hade problem med sömnen, hade ont i lederna, diffusa symtom på något som inte stod riktigt rätt till, kände inte igen mig i mig själv. En väldig olustkänsla i kroppen som det är svårt att sätta fingret på. Men jag är typen duktig-flicka som aldrig är sjuk. Jag kämpar på och det ska till mycket innan jag förklarar mig själv sjuk och framförallt tillåter mig att ge efter och känna efter. Förra sommaren blev jag dock akut sjuk med livmoderinflammation och i samband med det hittades en knuta i livmodern som gjorde att jag hamnade på sjukhus och var riktigt riktigt dålig i flera veckor. Och när jag tänker efter har jag inte mått bra sedan dess. Jag var otroligt taggad att komma tillbaka till jobbet, köra järnet och fortsätta karriären efter semestern och jag kastades direkt in i ett projekt som tog all kraft, tid och energi. Långa dagar, kvällar och helger. Gjorde inte mycket mer än att jobba.
Det var utmanande och roligt men jag kände att krafterna inte riktigt fanns där. Under denna period sov jag jättedåligt. Trots att jag var så trött så det kändes som om jag skulle kunna sitta upp och sova, kroppen var tung och hjärnan var tom av sömnbrist gick det inte att sova. Ofta somnade jag till men sedan vaknade jag efter någon timme och hjärnan gick på högvarv och sen snurrade jag runt bland täcken och kuddar resten av natten tills det var dags att stiga upp. Jag var så trött att jag mådde illa, det var en viljeansträngning av sätta ner fötterna på golvet, jag tvingades att sitta på toalocket och lägga make-up och borsta håret för jag orkade inte stå upp, kände mig alldeles svag. Ändå körde jag på, lyssnade inte alls på kroppen utan pressade mig bara mer och mer. Andra orkar ju. Andra fixar ju.
I våras började jag få mer och mer ont i lederna och musklerna. Kunde knappt öppna och sluta händerna. Det värkte i armar och ben, axlarna och ryggen gjorde ont. Det gjorde ont i fotsulorna när jag steg upp ur sängen. Inte konstigt så mycket som jag jobbar tänkte jag och som sitter framför datorn 12-14 timmar varje dag. Måste försöka röra mer på mig. Och jag som alltid varit i form, gillat min kropp kände plötsligt att jag gick upp i vikt, byxorna spände i midjan, jag kände mig svullen och plufsig. Ändå åt jag inte mycket. Mådde illa och slarvade med lunchen. Men hur skulle jag få in även motion på det redan överfulla dagskontot? Tiden och orken fattades mig.
I början av maj kände jag att något var riktigt fel i kroppen. Jag var totalt slut och mådde riktigt dåligt. Jag vaknade på natten och hjärtat bankade som besatt, jag hade ett tryck över bröstet, lakanet var dyblött av svett, det var som om hela kroppen gick på övervarv. Varje liten led gjorde ont och jag ville mest krypa under täcket och gråta. Kände att jag måste iväg till en läkare. Tänk om jag var allvarligt sjuk...?
Jag hade en vilopuls på 93 och skyhögt blodtryck (jag som annars har jättelågt blodtryck och blir yr och snurrig om jag reser mig för snabbt). Läkaren konstaterade att jag var totalt utmattad, jag hade mycket kraftig magkatarr, kroppen var sönderstressad och gick på högvarv, sa åt mig att jag måste ta en time-out här och nu annars var risken överhängande för en stroke. Jag fattade knappt vad han sa då, var helt snurrig och matt, men efter att ha tagit blodprover, hämtat ut magsårsmedicin och satt med ett sjukskrivningsintyg i handen började jag förstå vidden av det hela. Herregud, vad är allt annat värt egentligen när man blir riktigt sjuk. Inte ett skvatt! Nu kanske det är dags att tänka lite på sig själv. För första gången under mitt yrkesverksamma liv tillät jag mig att bli sjuk, satte på out-of-office på datorn och loggade ut, skickade in sjukintyg.
Två dagar sedan ringde läkaren och sa att vi skulle ta om och fler prover och några dagar senare konstaterades att jag hade hypotyreos. På något sätt var det skönt att få en etikett och förståelse på varför jag mått och mår som jag gör. Jag är inte gammal och sliten och överkänslig och icke stresstålig. Jag har en sjukdom som gör att kroppen går på lågvarv, som behöver medicin för att få igång sköldkörtelhormonet. Men istället för att lyssna på kroppens signaler om att varva ner hade jag gjort precis tvärtom. Jag bara körde på, pressade mig mer och mer, tills kroppen slutligen kraschade. Som den där motorn som inte får tillräckligt med bensin. Det går bra ett tag, ganska länge faktiskt. Det hackar och hostar och rosslar lite men man kör vidare ändå. Tänker att det blir säkert bra snart, det går över av sig själv, någon service behövs inte. Men till slut kommer dagen då motorn inte orkar dra längre, alla reserver är slut och den lilla bilen stannar med ett ryck.
Nu har jag börjat medicinera med Levaxin och det måste jag göra livet ut. Det tar tid att ställa in rätt dos och på grund av hög puls och blodtryck måste jag börja lågt. Nu har jag medicinerat i fem veckor och känner ingen större förändring. Det är en enorm trötthet som drabbat mig. Som om någon trycker en tung blöt filt över mig och som jag inte orkar lyfta bort. Det värker i kroppen. Värre nu nästan. Tyvärr visade proverna att kroppen inte svarat på medicinen. Det hade vänt men marginellt. Läkaren sa att man måste ha tålamod, det kan ta lång tid att ställa in rätt dos, viktigt att lyssna på kroppen. Att överdosera kan få motsatt effekt och då är det som att backa tillbaka till ruta ett igen. För att bryta mönstret och sömnlösheten har jag även fått ett antal sömntabletter. Fast jag inte tycker om att stoppa i mig tabletter fick jag nästan en slags tacksamhetskänsla när läkaren föreslog det. Att få sova en natt skulle vara underbart, en sådan basic sak men nästan det jag önskar mest av allt just nu. En god natts sömn.
Jag vet att det är många därute som lider av denna sjukdom och jag har gått med i ett antal forum för att få mer förståelse och erfarenheter från andra. Jag skapar en ny kategori här på bloggen som jag kallar Min hypotyreos där jag kommer posta inlägg som rör detta. Sen hoppas, och ska jag, varva med en massa andra inlägg på min fortsatta resa i det som kallas Livet.
Kram Tilda
Har förstått av många lider av denna sjukdom, läste en siffra att 59 miljoner människor i världen har diagnosticerad hypotyeros så man är inte ensam. Ändå känner man sig ganska ensam och vilsen i detta. Själv hade jag aldrig hört namnet Hypotyreos förrän läkaren berättade att det var det jag hade och det var det som gjorde att jag mådde så dåligt. Mycket osäkerhet kring vad som kommer att hända, mycket inre fokus på sig själv och hur man mår, frågor kring när man ska bli bättre, när det vänder, vad kan man förvänta sig, hur mår andra, hur hanterar andra denna sjukdom.
Förmodligen har jag haft sjukdomen länge. Jag har grav hypotyreos och tecken och symtom som tyder på det. Hypotyreos betyder brist på sköldhörtelhormon. Detta hormon reglerar bland annat ämnesomsättningen i varje cell i kroppen och brist på sköldkörtelhormon påverkar därför hela kroppen. Kroppen går på lågvarv, som en motor som får för lite bensin.
Vanliga symtom är enorm trötthet, frusenhet, svettningar, viktökning, yrsel, hjärtklappning, oro, ångest sömnlöshet, ont i leder, stelhet, svullna ögonlock, upprepade urinvägsinfektioner, torr hud, håravfall, ljuskänslighet, problem med ögonen, hörselproblem.
Nu i efterhand kan jag pricka av varenda liten symptom men då förstod jag inte vad det handlade om. Tänkte att jag var stressad och utarbetad bara. Det var ju tokmycket på jobbet och jag stressade som en liten iller. Och det är ett av problemen. Många av dessa symtom är desamma som vid utbrändhet, utmanningsstyndrom, gå in i väggen och liknande sjukdomar.
Jag hade själv alla tecken på utbrändhet. Men jag hade tur som kom till en fantastisk, kompetent och förstående läkare som för att utesluta andra sjukdomar också tog ett antal blodprover och ett av dessa visade på rubbningar av sköldkörteln.
Jag hade under flera års tid känt mig trött, hade problem med sömnen, hade ont i lederna, diffusa symtom på något som inte stod riktigt rätt till, kände inte igen mig i mig själv. En väldig olustkänsla i kroppen som det är svårt att sätta fingret på. Men jag är typen duktig-flicka som aldrig är sjuk. Jag kämpar på och det ska till mycket innan jag förklarar mig själv sjuk och framförallt tillåter mig att ge efter och känna efter. Förra sommaren blev jag dock akut sjuk med livmoderinflammation och i samband med det hittades en knuta i livmodern som gjorde att jag hamnade på sjukhus och var riktigt riktigt dålig i flera veckor. Och när jag tänker efter har jag inte mått bra sedan dess. Jag var otroligt taggad att komma tillbaka till jobbet, köra järnet och fortsätta karriären efter semestern och jag kastades direkt in i ett projekt som tog all kraft, tid och energi. Långa dagar, kvällar och helger. Gjorde inte mycket mer än att jobba.
Det var utmanande och roligt men jag kände att krafterna inte riktigt fanns där. Under denna period sov jag jättedåligt. Trots att jag var så trött så det kändes som om jag skulle kunna sitta upp och sova, kroppen var tung och hjärnan var tom av sömnbrist gick det inte att sova. Ofta somnade jag till men sedan vaknade jag efter någon timme och hjärnan gick på högvarv och sen snurrade jag runt bland täcken och kuddar resten av natten tills det var dags att stiga upp. Jag var så trött att jag mådde illa, det var en viljeansträngning av sätta ner fötterna på golvet, jag tvingades att sitta på toalocket och lägga make-up och borsta håret för jag orkade inte stå upp, kände mig alldeles svag. Ändå körde jag på, lyssnade inte alls på kroppen utan pressade mig bara mer och mer. Andra orkar ju. Andra fixar ju.
I våras började jag få mer och mer ont i lederna och musklerna. Kunde knappt öppna och sluta händerna. Det värkte i armar och ben, axlarna och ryggen gjorde ont. Det gjorde ont i fotsulorna när jag steg upp ur sängen. Inte konstigt så mycket som jag jobbar tänkte jag och som sitter framför datorn 12-14 timmar varje dag. Måste försöka röra mer på mig. Och jag som alltid varit i form, gillat min kropp kände plötsligt att jag gick upp i vikt, byxorna spände i midjan, jag kände mig svullen och plufsig. Ändå åt jag inte mycket. Mådde illa och slarvade med lunchen. Men hur skulle jag få in även motion på det redan överfulla dagskontot? Tiden och orken fattades mig.
I början av maj kände jag att något var riktigt fel i kroppen. Jag var totalt slut och mådde riktigt dåligt. Jag vaknade på natten och hjärtat bankade som besatt, jag hade ett tryck över bröstet, lakanet var dyblött av svett, det var som om hela kroppen gick på övervarv. Varje liten led gjorde ont och jag ville mest krypa under täcket och gråta. Kände att jag måste iväg till en läkare. Tänk om jag var allvarligt sjuk...?
Jag hade en vilopuls på 93 och skyhögt blodtryck (jag som annars har jättelågt blodtryck och blir yr och snurrig om jag reser mig för snabbt). Läkaren konstaterade att jag var totalt utmattad, jag hade mycket kraftig magkatarr, kroppen var sönderstressad och gick på högvarv, sa åt mig att jag måste ta en time-out här och nu annars var risken överhängande för en stroke. Jag fattade knappt vad han sa då, var helt snurrig och matt, men efter att ha tagit blodprover, hämtat ut magsårsmedicin och satt med ett sjukskrivningsintyg i handen började jag förstå vidden av det hela. Herregud, vad är allt annat värt egentligen när man blir riktigt sjuk. Inte ett skvatt! Nu kanske det är dags att tänka lite på sig själv. För första gången under mitt yrkesverksamma liv tillät jag mig att bli sjuk, satte på out-of-office på datorn och loggade ut, skickade in sjukintyg.
Två dagar sedan ringde läkaren och sa att vi skulle ta om och fler prover och några dagar senare konstaterades att jag hade hypotyreos. På något sätt var det skönt att få en etikett och förståelse på varför jag mått och mår som jag gör. Jag är inte gammal och sliten och överkänslig och icke stresstålig. Jag har en sjukdom som gör att kroppen går på lågvarv, som behöver medicin för att få igång sköldkörtelhormonet. Men istället för att lyssna på kroppens signaler om att varva ner hade jag gjort precis tvärtom. Jag bara körde på, pressade mig mer och mer, tills kroppen slutligen kraschade. Som den där motorn som inte får tillräckligt med bensin. Det går bra ett tag, ganska länge faktiskt. Det hackar och hostar och rosslar lite men man kör vidare ändå. Tänker att det blir säkert bra snart, det går över av sig själv, någon service behövs inte. Men till slut kommer dagen då motorn inte orkar dra längre, alla reserver är slut och den lilla bilen stannar med ett ryck.
Nu har jag börjat medicinera med Levaxin och det måste jag göra livet ut. Det tar tid att ställa in rätt dos och på grund av hög puls och blodtryck måste jag börja lågt. Nu har jag medicinerat i fem veckor och känner ingen större förändring. Det är en enorm trötthet som drabbat mig. Som om någon trycker en tung blöt filt över mig och som jag inte orkar lyfta bort. Det värker i kroppen. Värre nu nästan. Tyvärr visade proverna att kroppen inte svarat på medicinen. Det hade vänt men marginellt. Läkaren sa att man måste ha tålamod, det kan ta lång tid att ställa in rätt dos, viktigt att lyssna på kroppen. Att överdosera kan få motsatt effekt och då är det som att backa tillbaka till ruta ett igen. För att bryta mönstret och sömnlösheten har jag även fått ett antal sömntabletter. Fast jag inte tycker om att stoppa i mig tabletter fick jag nästan en slags tacksamhetskänsla när läkaren föreslog det. Att få sova en natt skulle vara underbart, en sådan basic sak men nästan det jag önskar mest av allt just nu. En god natts sömn.
Jag vet att det är många därute som lider av denna sjukdom och jag har gått med i ett antal forum för att få mer förståelse och erfarenheter från andra. Jag skapar en ny kategori här på bloggen som jag kallar Min hypotyreos där jag kommer posta inlägg som rör detta. Sen hoppas, och ska jag, varva med en massa andra inlägg på min fortsatta resa i det som kallas Livet.
Kram Tilda
