Vissa dagar och stunder känner jag mig rätt ok även om tröttheten lurar bakom hörnet. Den kan överrumpla på några minuter och då mår jag jättedåligt, blir yr och illamående och måste vila. Nu har jag fått sova några nätter tack vare sömntabletter och det känns som kroppen fått ett annat lugn även om jag fortfarande är lika trött.
Det svåra är att acceptera att det är så här. Att tröttheten just nu är en del av livet. Att man är seg och virrig och ledsen ibland och glad ibland. Labil skulle jag själv vilja påstå. Att inte orka med sådant som man annars gör utan att fundera så mycket på det. Att det gör ont i muskler och leder som om man vore en gammal tant. Det är jobbigt och frustrerande.
Är oerhört tacksam ändå att jag kan tillbringa min tid i vårt casa bland humlesurr i trädgården och nära hav, skog, ängar och äppellundar. Mina blommor och vår trädgård gör mig på gott humör. Ljuset och dofterna här gör det lite lättare att andas. Och att jag har den mest fina och förstående man och underbara vänner och familj som finns där i bakgrunden även om vi inte ses så mycket just nu. Och en liten trogen hund som mer än gärna kryper upp bredvid mig i soffan och bara tycker det är väldigt mysigt med matte som inte far omkring som tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar