Kreta, Kreta, Kreta

Äntligen var det dags för den stora överraskningen! Äntligen fick vi säga de där orden; Kreta, Kreta, Kreta! Det funkade, vi lyckades med att hålla tyst och inte försäga oss, hemligheten var väl bevarad. Eller nåja, vi hade nog råkat nämna det ett par gånger i hastigheten.... "Vi kommer att vara blekast på stranden", "Jag ska vara mest vältränad på beachen", "Jag ska bräcka xx med mina nya badbyxor" osv. Och sms från Thomas Cook Airlines vid några tillfällen... Men mamma anade absolut ingenting...

Torsdagen den 3 september skickade jag ett ha-det-så-mysigt-på-resan-sms och Ullis och Edith skjutsade till flygplatsen och vinkade hejdå. Incheckning och så hej hej - in genom säkerhetskontrollen, ha det så kul. Sen kom vi!!!!! In i restaurangen skuttade jag, Anders, Christoffer, Ullis, Johan och Edith. Och vi förstod på en sekund att mamma verkligen inte haft på kartan att vi skulle kunna hitta på något sådant här. Först såg det ut som om hon sett ett spöke, alldeles allvarlig och helt tyst och munnen som en fågelholk för att sedan brista ut i skrik, skratt och gråt på samma gång. Kommer aldrig att glömma det ögonblicket och den stunden. Blir helt tårögd när jag tänker på det.

Nu började vårt äventyr - 70-årsfirande på Kreta! Snart kommer litet resereportage.

'