Det händer något nästan precis hela tiden. Personalen springer in och ut i salarna, det tas prover, ges medicin, kollar dropp, kommer med mat, hämtar dricka, tar tempen, kollar blodtryck, läggs om, städas, bäddas, pysslar, frågar hur man mår osv, osv. Och det pågår dygnet runt.
Vad jag beundrar dessa fantastiska, tålmodiga, rara läkare och sjuksköterskor som orkar med detta jobb.
Men maten! Här finns det mycket att göra och att önska. Hur tänker de där liksom? Efter att jag legat med dropp och inte ätit något på x antal dagar då jag mådde illa hela tiden - ja det första jag får är ÄRTSOPPA.. Bara jag lyfte locket och såg den där sörjan vände det sig i magen. Sen pannkakor YES! Hmm.. Stekt disktrasa med kemiska hallon. Gick inte. Till kvällsmat paj med ädelost. Jamen ÄDELOST.. Ni vet hur det doftar och är inte målgruppen något... Snäv??? Jag fick återgå till dropp..
Sen tvingades man upp i matsalen. OMG vilken tristess med dessa kvinnor, alla i samma situation, illamående och gröna i ansiktet som knappt kan sitta på en stol, med ihåliga ögon och fettigt hår iklädda urtvättade mintgröna sjukhusrockar nickar lite artigt åt varandra medan vi stirrar på tallriken med centimetertjock panerad hitte-på-fisk eller plommonjärpar med rödkål.. Hur ska detta gå? Återigen hur tänker de där? När ingen ser lägger vi på locket och smyger (ja annat är ju liksom omöjligt) ut och tillbaka till rummet.
En dag frågade jag om jag inte kunde få en knäckemacka efter flera försök med rätter som hamnat i soptunnan. Efter en timme fick jag in en tunn, tunn knäcke, något av det segaste jag smakat och som förmodligen legat i ett skåp sedan 1987. Tydligen inte så vanligt. Jag vill inte klaga. Vi har det så förspänt i detta land men det är så synd att se på när något kunde varit så mycket smartare och inte dyrare.
Underbara rosor från fin vän. Gör mig varm och tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar