Ett livstecken

Det blev ett långt blogguppehåll...

Man springer på i sitt ekorrhjul dag ut och dag in, månad efter månad. Hinner inte tänka eller känna efter nämnvärt. Men så plötsligt - pang - händer något som får det där hjulet att stanna upp. I varje fall ett tag. Det hände mig.

Jag blev sjuk. Jättesjuk.

Hade mått dåligt ett bra tag och haft fruktansvärda magkramper. Så ont att det kändes som sista stund var kommen. Så jag pallrade mig iväg till läkaren som konstaterade magkatarr och med bekymrad min klämde och såg väldigt oroad ut när han såg min svullna mage. Fick till och med göra ett gravtest.. Ja ni kan ju tänka er.. Så remiss till röntgen och sen sjukskrivning en vecka och vila, vila för att bota det mest akuta och recept på magpiller. Så det var bara att hem och styra om jobbet och försöka stressa ner.

Så här i efterhand tror jag att ovanpå magkatarren hade jag flera gallstensanfall. Så galet ont har man inte av magkatarr och alla symtom stämmer när man surfar runt.

Men det hann aldrig bli någon röntgen av magen. Jag fick hög feber och hemska magsmärtor, den här gången längre ned i buken. Väckte A mitt i natten när jag inte stod ut längre och så var det raka vägen till akuten. Blev inlagd direkt och blev undersökt, fick smärtstillande och dropp.

Jag hade drabbats av livmoderinflammation och jösses så dålig jag var. Mitt stackars inre blev undersökt gång på gång och det var på en av dessa undersökningar man hittade knutan. En knuta, stor som en grapefrukt växte i min livmoder. Och innan det visade sig att den var godartad.. Puh..

Men uschlingen måste bort men så länge jag hade en infektion fick operation vänta. Jag låg på sjukhuset ett bra tag tills det värsta lagt sig och jag kunde få komma hem och vila upp mig och bli någorlunda frisk och stark för att orka med operationen.

Efter fyra veckor fick jag kallelse och förra tisdagen var det dags. Operationen gick bra. Uschlingen och livmodern är borta. De sa att de sällan skådat någon patient med så mycket kämpar jävlar-anamma och skickade hem mig redan på torsdagen. Känner mig inte direkt som Superwoman men visst jag kämpar på. Det gör h-vetes ont hela tiden och att ta sig i och ur sängen är ett äventyr. Käkar morfin och annat smärtstillande som smågodis..

Det lär väl inte bli så glamoröst och vardagslyxigt här just nu men jag kommer titta in lite då och då och dela med mig av vardagen igen. I love my iPad - den är med mig hela dagarna i sängen - läser mail, surfar runt, kollar FB, tittar på tv och jag kan tom blogga!