Bokrecension: Skumtimmen

Titel: Skumtimmen

Författare: Johan Theorin

Skumtimmen är en säregen debut som dröjer sig kvar hos läsaren långt efter bokens sista sida. Det är en berättelse om sorg och oändlig saknad och en historia där skuggorna från det förfl utna sveper in i nutiden - från Ölands karga natur och befolkning, bakåt till andra världskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen.

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet på norra Öland försvinner en liten pojke utan några som helst spår. I

dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat telefonsamtal

från sin far, den åldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Öland för att hjälpa honom med

efterforskningar kring dottersonens försvinnande.

Julia återvänder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå sägs han ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.

Kommentar

En riktigt bra deckare - spännande, suggestiv, sorglig och lite mystisk. Det är dock ingen "typisk" deckare med mord som löses av polis utan helt andra hjältar. Det är nog det som också gör boken extra läsvärd. Det öländska landskapet spelar en viktig roll i berättelsen, man kan nästan känna den råkalla dimman när man läser vissa avsnitt. Boken pendlar mellan nutid, 70-tal och under andra världskriget.

Första meningen

Muren var byggd av stora och runda stenar täckta av gråvit lav och den var lika hög som pojken. Han kunde bara se över den om han ställde sig på tå i sina sandaler.

****